Funderingar kring att vara student

Fick frågan här om dagen, -hur är det att vara student, är de snälla mot dig?

Ja, hur är det att vara student igen?

Lite komplext tycker jag att det är, jag är ju sjuksköterska, men är ju på avdelningen som student. Vad säger man när man presenterar sig. - Hej, jag är student fast jag är sjuksköterska, eller - hej, jag är barnsjuksköterskestudent, vilket är så långt att man hinner vricka tungan två gånger innan man pratat klart. Ett tredje alternativ är - Hej, jag heter *** och ska ta hand om er idag, jag jobbar i vanliga fall inte på den här avdelningen utan läser en vidareutbildning till barnsjuksköterska, då lyssnar föräldrarna fram till namnet, sen minns de inget mer. Så jag presenterar mig med mitt namn, kort och gott.


En annan intressant upptäckt jag gjort är att personalen inte pratar särskilt mycket med mig när det till exempel är fika, och om de pratar får de ett annat uttryck i ansiktet, ler lite konstlat. Men de är jättetrevliga på artigt sätt. Jag har analyserat detta nu när jag varit hemma och varit sjuk. Varför skulle de prata med mig, för det första känner de inte mig plus att jag är ju inte en del av deras vardag, jag försvinner därifrån efter tre veckor. Har också funderat på hur jag är mot studenterna när vi har såna på vår avdelning. Jag pratar inte särskilt mycket med de heller, när vi fikar, då pratar jag med mina kollegor. Kanske vore det bra om man var två studenter åt gången på avdelningen för att känna sig lite trygg och ha någon att chit-chatta med under lunch och fika. Men en stor eloge till min handledare som står ut med att ha mig hängandes i hälarna som en frågvis liten iller.