En stilla undran

Gästinlägg från den andra bloggen som inte finns men som kanske skulle kunna finnas:

Är det aldrig någon som bråkar med sina familjemedlemmar, så där mycket så man nästan till slut undrar om det bara är en själv som är helt frisk och de andra inte förstår någonting?
Aldrig någon som tjatar om att det finns tvätt att tvätta, utan det finns någon av familjemedlemmarna som sköter det där med tvätten exemplariskt och utan gnäll, är det någon som har det så? eller är det så att tvättkorgen formligen exploderar och tvätten finns överallt och det kommer en stilla undran om varför är inte min tröja tvättad?
Att det alltid finns mat hemma och ett gemensamt ansvar kring handling och matlagning, ingen som ringer och frågar en på jobbet vad ska vi äta idag, eller ligger i soffan när man kommer hem helt sliten efter en taskig dag på jobbet där man helst har velat ta tag i datorn och slänga den i väggen så hårt att den studsar tillbaka och ut genom fönstret, bara för att systemet man är tvungen att arbeta i är uppbyggt av imbiciller, frågar "vad ska vi äta?"
Detta är bara en stilla undran....

Idag lyckades jag få med mig tonåringen på powerwalk, den här Rom-tävlingen kommer att  ta kål på mig. När vi kom hem hade maken förberett maten innan han åkte och tränade, bara att slänga in i ugnen och koka lite pasta till, man tackar man tackar!