Idag var en sån där dag igen, när jobbet känns botten, eller rättare sagt jag känns botten, eller ännu mera rättare sagt det jag gör inte räknas bland de andra på skolan. Ja, just ja, skolsköterskan, ville visst träffa eleverna, men det struntar vi i. Jag blir så trött, snacka om att inte respektera mitt jobb, jag ska ta hänsyn till vad eleverna har för olika lektioner så att det passar att jag kallar de till mig, men när de sen blir kallade, ja, då struntar man i att skicka de, ffa så stuntar man i att meddela att eleverna inte kommer, för jag har ju inget annat jag kan pyssla med om eleverna inte kommer. Så var det inte i på den förra arbetsplatsen, där kunda man maila, där ville de flesta lärarna att man skulle maila, för det var så mycket de skulle hålla reda på, och kom inte eleverna, så kom det ett mail, eller ett samtal per telefon, enkelt. Här ska det läggas lappar till höger och vänster som man inte vet om det är någon som läser. Mail ÄR bra, då vet jag att de har fått informationen.

Sen blir man varm om hjärtat när man möts av elever på skolgården som ropar och kommer fram och kramas och vill småprata lite. Det är tur att eleverna finns där och förgyller dagarna.

Japp, nya tag imorgon!