?

Dubbla känslor inför det jag håller på med. Älskar mina nya arbetstider, helt underbart att få träffa familjen till frukost varje morgon, ha möjlighet att äta middag tillsammans varje kväll. Inget man varit bortskämd med de senaste 10 åren. Men saknaden efter avdelningsjobbet har gett sig till känna, eller så är det jobbarkompisarna jag saknar, eller känslan av att känna att det jag gör, gör skillnad för barnen jag träffar. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som fattas mig.

Att komma från avdelningens strukturerade värld, till skolans lite mer ostrukturerade värld, känns lite frustrerande. Försöker minnas känslan när jag började jobbet på avdelningen, men minns bara rädslan av att göra fel, att något skulle hända mina patienter. Den känslan är inte lika den här gången, utan nu är det nog mer att jag skulle missa något, som jag inte vet om att jag ska veta/göra.

Nej, spikmattan nästa!