Vart är handboken?

Att vara mamma till en dotter som precis har äntrat tonåren, är mycket tuffare än vad jag någonsin kunde föreställa mig. Jag har alltid trott att de där tidigare trotsen har varit de värsta, men nu vet jag, att så var det inte. Fast nu är det inte så mycket trots, utan mer uppkäftighet. En känsla av att vad man än säger eller frågar så är man helt dum i huvudet. "Ska jackan verkligen ligga på hallgolvet?" "Veinte, tar det sen....." Vaddå vet inte, det är klart att de vet att den inte ska ligga på hallgolvet, men det är som att "veinte" är standardsvaret på det mesta.

Pratar man om något, så efter en stund kommer som en respons på det man sagt, "får jag gå nu?"

Det är som att tonåringen lever i en egen liten sfär, där inga andra än tonåringar har tillträde. Vi andra som finns här utanför och försöker komminucera med tonåringen, får en blick av oigenkännlighet, ryck med axlarna och ett "veinte" till svar, om vi får något svar överhuvudtaget.

Men tonåringen gör inga dumheter, är inte ute och ränner på kvällarna, kommer hem i tid, sköter skolan, svarar på mobilen osv, så jag är glad för det ( i alla fall lite).

Undrar om de har rätt, små barn små bekymmer, stora barn, stora bekymmer? Hur blir det då när de blir ännu större än idag? Snälla handboken tack!