Att vara utvald

Jag är egentligen ingen kattmänniska, utan har alltid haft hund. Men nu har vi ju Texas och det är helt ljuvligt. Det roliga med kattor är att de väljer verkligen sitt liv helt själv,till exempel vem de ska tycka om mest. För en hund lär man ju vem det är som är flockens ledare, men det verkar inte vara så med kattor. Texas har valt ut tonåringen till sin matte, varje natt så sträcker hon ut sig i tonåringens säng och sover gott fram till halvsju-sju, sen väcks tonåringen genom att man biter henne på fingret eller tårna. Effektivt! Om jag börjar jobba 7, så kommer Texas nertrippandes för trappan och har inte väckt tonåringen, men de dagarna jag inte börjar så tidigt så väcks hon. Imorse hörde jag hur Texas gick runt och jamade vig halvåttatiden (tonåringen började skolan halvtio). Då hade Texas blivit utkastad från rummet och kunde inte förstå varför det inte var någon uppe och gjorde henne sällskap till frukosten.

Hon gillar även att busa ute i trädgården med tonåringens kanin, Ludde, som inte har vett att vara rädd för katten!