Motiverande samtal

Idag har vi haft seminarium i skolan om motiverande samtal. Det är samtal man kan ha med föräldrar på BVC eller ungdomar i skolan, eller de kan ju användas överallt, men det vi skulle lära oss var att använda det på BVC och skola. Det går bland annat ut på att man ska vara en god lyssnare, reflektera det som sägs under samtalet, och inte ställa ja och nej- frågor eller börja en fråga eller ett påstående med "varför". Inte ha fel tonfall på reflektionerna, det ska inte låta som en fråga, utan som ett påstående med neutral ton.

Vi fick två fall och så skulle vi ha lite rollspel, en skulle vara sjuksköterska, en elev (om det var skolfallet), en mamma ( om det var BVC-fallet) och en som observerade samtalet. Det var hur svårt som helst. Jag fick vara skolsköterska och skulle prata med "Jakob" som gick i åttan och som har börjat skolka. Den "tonåringen" jag mötte var som vanliga tonåringar är tror jag, svarade med "jag vet inte" eller axelryckningar. Det blir rätt krystat att försöka spela rollspel, känns inte riktigt äkta, men vi gjorde vårt bästa, men det var inte lätt att få tonåringen att börja prata. Om eleven tex säger att han inte tycker om att gå till skolan, så ska man göra en reflektion och säga "du tycker inte om att gå till skolan", och så håller man på för att försöka få eleven att prata och att försöka komma fram till en lösning på problemet. Det var inte det enklaste att inte få komma med råd.

Jag är ju van att komma med råd och svar på frågor som barn och föräldrar har men när man har motiverande samtal, så kan man få komma med råd på slutet av samtalet, men då får man typ säga, "Går det bra för dig om jag kommer med ett råd?" Sen ska man försöka sammanfatta samtalet vad som har sagts och vad vi har kommit fram till. Känns helt bakvänt, behöver helt klart öva mer på det.

Försökte öva på M här hemma igår, men fick mest "jag vet inte svar" hela tiden. Får nog fortsätta att öva.

Det är en konst att kunna kommunicera på rätt sätt, det blev rätt tydligt idag!